Vinterlöpning, en hatkärlek?

share |

Jag har funderat på det här med vinterlöpning, speciellt i de delarna av landet där vi har snö och skapligt med minusgrader om vintrarna. Man brukar ju säga att det inte finns dåligt väder, bara dåliga kläder och jag är den första att skriva under på det. Det ska vara väldigt risigt väder för att jag ska stanna inne om jag är sugen på en löptur. Det är i princip bara när det blir för kallt som jag stannar hemma och med för kallt menar jag under -15 och det är för luftrörens välbefinnande. 

Men det är också det där med rätt kläder som kan vara omotiverande. Det är inte det att jag inte har rätt kläder, min garderob består väl till 90% av träningskläder i olika former och 10% vanliga kläder. Utan det är dagar som idag, -10 grader ute, snöfall och relativt hård blåst som jag kan känna att det är för mycket stök innan löpturen för att det ska vara värt det. Det ska vara underställ (bara tröja eller både tröja och byxa), tröja, tights, de obligatoriska löparshortsen, rätt jacka (vind, skal, fodrad), mössa och vantar. Det är så mycket enklare resten av året. Enbart shorts på nederdelen från mitten av april till oktober-november, antingen t-shirt eller långärmad tröja och vindjacka om det är busväder. Det blir liksom omständligt att ta sig iväg.

Fast å andra sidan finns det något väldigt avkopplande med vinterlöpning. När första snön för året kommit och den där tystnaden infinner sig. Det är som om någon lagt på ett lock och bruset dämpas. Det enda jag hör är min egen andning och fötterna som landar i snön, kanske lite prassel från jackan. Jag har svårt att se hur man kan vara mer frikopplad från resten av världen än så. Speciellt om man springer i orörd snö utan några tidigare fotspår. 

Men varje årstid har ju sin charm så att välja ut en favorit är svårt. Våren när det gröna börjar växa fram igen och solen värmer gör ju att motivationen slår i taket ellse sommaren och de ljusa, ljumma kvällarna. Hösten när allt är fullt av färger och solens strålar precis når genom trädkronorna och man kan springa nästan hur långt som helst. Men måste jag välja nånting så är det få löpturer som är så härliga som de i varmt sommarregn. Det är så befriande att bara springa rakt igenom alla vattenpölar utan att bry sig om att man blir genomblöt, det gör i alla fall att jag kan släppa all annan oro också.

Överlag har jag nog en liten förkärlek till att springa i sådant väder som normala personer väljer att undvika. Några av mina skönaste löpturer har varit i regn och rusk. Det förhöjer frihetskänslan och närheten till naturen. Runt 10 grader och lätt regn i luften är annars en favorit för långpassen.

Men just nu längtar jag faktiskt mest till våren, det var länge sedan jag sprang på en stig och det är ju ändå det jag vill!

 

42195+

share |

Det är svårt att förklara varför jag lockas av springa långt. Och med långt menar jag längre än den klassiska marathon-distansen som är 42195 meter, eller 42,2km som kanske känns igen mer. Känslan av att flytta sina egna gränser, att göra något man inte trodde var möjligt är ju så klart en del i det. Jag kommer inte riktigt ihåg första gången jag sprang 1 mil men 2 mil kommer jag väl ihåg, det var första året jag sprang och hade som mål att springa Stockholm Halvmarathon.  Glädjen över att ha övervunnit smärtan i de då oerfarna benen och fotlederna var stor och stoltheten kanske ännu större. Jag hade vunnit över mig själv.

Spola fram ett par år till 2014. Jag hade dragits med en massa bekymmer och överbelastningsskador under hösten vintern 2013 men kom till en ortoped som hittade svaren och lösningen i form av pelotter till min nedsjunkna främre fotvalv. Årets stora mål var mitt första marathon, eller ja, ultramarathon är det ju egentligen. 45 km i Vasaloppsterrängen. Träningen hade gått otroligt bra hela sommaren där ren löpträning varvades med triathlon, swimrun, kajak och MTB-cyklingen. Tränade cirka 10 timmar i veckan och var i mitt livs form. Men träning kunde inte förbereda mig på känslorna efter målgången i UltraVasan. Direkt efter jag kommit i mål blev jag först helt tom, sen började jag fatta vad jag precis gjort. Jag satte mig ner vid ett träd en bit från målet och ringde till Anneli. Det var som en sten lättat från min bröst när jag uttalade orden "Jag gjorde det, jag är i mål" och tårarna började rinna på mig. Dels var jag så lättad över att det var över, jag hade fått kämpa otroligt hårt den sista milen från Eldris och in i mål med kramp i vader, trästockar till lår och ömmande fötter. Dels för att jag återigen lyckats vinna över mig själv.

Men det finns något mer än det som lockar. Vissa kallar det runners high, jag kallar det frihet. Frihet att kunna röra sig så långa sträckor för egen maskin. Att komma bort från vardagen, stress och det ytliga och i stället få koppla av i skog och mark. Det låter kanske lite väl naturromantiskt och sådär lagom flummigt men det gör det inte mindre sant. Speciellt när man springeri fjällvärlden, allting sätts i nya perspektiv då. Du får en nyvunnen respekt för hur liten du faktiskt är i sammanhanget men också hur viktigt det är att bevara det vi har.

 

Fakta är fakta

share |

Häromdagen gjorde jag ett personlighetstest, ni vet ett sådant där test som säger vilken färg man representerar (grovt förenklat). Man kan bli blå, grön, röd eller gul där de olika färgerna har olika drivkrafter här i livet. Lite kort kan man säga att gula är känslobaserade, röda fokuserar på handling och agerande, gröna är hjälpande och stödjande, blåa är sakliga och logiska.

Personligen såg jag fram emot det här testet, dels för att jag spenderat mycket tid det senaste halvåret att analysera min egen person men också för att det kan ge lite svar på hur andra personlighetstyper ser på mig.

Föga förvånande är jag knallblå med en del grönt, eller som man kan läsa i mitt resultat

Hans motto är: "Fakta är fakta". Han är skicklig på att upptäcka och samla in uppgifter för olika ändamål. Om han är mycket intresserad av ett ämne, skaffar han fram och sätter sig in i all tillgänglig information om ämnet.

Något min sambo gjort mig uppmärksam på mer än en gång men också något jag själv är mycket medveten om. Jag går all-in när jag stöter på nya grejer att sätta sig in i, det finns inget annat läge. Jag och min psykolog har också pratat om just detta karaktärsdrag och det är ett sätt för mig att ha kontroll över situationen likväl ett mått av bipolaritet. Inte för att jag är bipolär men jag är av åsikten att alla har ett visst mått av dessa diagnoser (bipolär, ADHD etc) utan att det för den skull behöver diagnosticeras.

Mattias är intuitiv och kan ställa bra frågor för att få fram den nödvändiga och fullständiga informationen han behöver. När det går undviker Mattias öppen konflikt. Människor betraktar ofta Mattias som formell och reserverad. Han vill hellre att andra skall fråga honom till råds än att han skall inleda konversationen. Mattias vill vara säker på att ge korrekta råd.

 Och det stycket beskriver otroligt väl hur jag fungerar i min arbetsroll men även privat. Hela rapporten är på cirka 40 sidor och jag känner igen mig själv i det mesta. Vid genomgången med beteendevetaren så fick jag föregå resultatet med att gissa på hur det gick och hon berömde min självkännedom vilket kändes bra. Det visar på att jag har gjort nånting rätt den senaste tiden.

Däremot så är det ju lite krock mellan min logisk, rationella sida och den känslobaserade när det kommer till exempelvis träning och löpning där jag vill vara betydligt mer känslostyrd och inte bara göra det som logisk är bäst för resultatet. Men ofta når man väldigt långt med bara kunskap och förståelse för att kunna genomföra en förändring.