Långa terräng DM

share |

I torsdags förra veckan åkte jag till Edsbyn för att springa tävling för första gången sen i september. Termometern i bilen visade över 25 grader när jag parkerade på Kygelvallen. Jag har alltid reagerat dåligt på värme när det kommer till löpning, det tar ganska lång tid innan jag acklimatiserar mig på försommaren och den här dagen var inget undantag. Dessutom hade jag sprungit tusingar dagen innan i en förhoppning att väcka kroppen till liv, det hade inte den effekt jag hoppats på!

Men jag hade inga idéer om att prestera på något sätt utan det var snarare gemenskapen som lockade. Det och att testa hur det skulle kännas att pressa sig själv lite hårdare än vad man gör på träning. Hur skulle kroppen och (framförallt) huvudet reagera?

Inför start värmde jag upp i tre omgångar, först bara en liten kort jogg för att kolla in terrängen och kolla om kroppen var i balans. För mig brukar det kännas ganska fort hur kroppen samverkar, om den samverkar. Den här dagen var känslan sådär, lite stel i höften och benen kändes ganska tunga. Fortsatte sedan i två omgångar till och den sista kändes lite bättre, kanske var det för att temperaturen sjunkit rätt mycket men det ingav lite hopp om att kunna ha en skaplig känsla i loppet.

För att göra en lång historia kort så gick det rätt skapligt, kanske inte den fart jag hade trott att jag skulle ha men banans karaktär bidrog nog till det. Men jag kände mig stark uppför och jag knaprade in på de framför och sprang förbi i varje stigning. På platten och utför drog de i från dock. Det märks att jag tränat en del motlut och skippat fartpassen i vår. Underlaget i sig var väldigt lättsprunget, grusat motionsspår i princip hela vägen med några brantare stigningar och ett par tvära kurvor. Inte direkt min starka sida :)

Det jag tar med mig är dock att jag mådde bra rent mentalt efteråt. Det var kul och jag kände mig lite upprymd på vägen hem. Det fanns inget illamående inför start, inga negativa tankar eller stresskänsla varken före eller efter vilket är otroligt skönt! Däremot har jag haft lite ångest över att jag varken plockat fram cykeln eller kajaken än då HEX går på fredag. Nu blir nog ingen start för mig, möjligen att jag är med på nån gren men hela hinner jag vara med på. Det kommer fler tillfällen och måendet går ändå före. Om något ger mig stress eller ångest tänker jag lyssna på det och inte tvinga mig själv.

 

Anmäld!

share |

Förra veckan bestämde jag mig. Lite grann av en slump var det men nu är det gjort. Jag är anmälad till Vemdalen Fjällmaraton 45km.

Jag har ju under vintern och våren inte vågat planera någonting för jag inte känt mig redo. Tanken på att tävling och planerade lopp har varit förknippat med en del stress och ångest. Det krävs träning, jag vill (eller ville) prestera och har svårt att se det för vad det är eller i alla fall borde vara.

Det är inte helt utan stress men jag har släppt prestationskravet. Träningen ger mig mer glädje än någonsin även om jag ibland får stanna upp och säga åt mig själv då jag kommer på mig med att titta på veckomängden lite för mycket. Faktum är att jag springer mer nu än vad jag gjort tidigare och i princip helt utan press. Nu har det dessutom äntligen blivit bart på stigarna så det är extra inspirerande.

Av bara farten så anmälde jag mig till Långa terräng-DM som går nästa vecka i Edsbyn. Kanske inte direkt stiglöpning men jag känner för att komma hemifrån och springa lite grann plus att jag behöver jobba lite på farten. 12 km terrängspår lär göra ont i bröstet :)

 

Vinterlöpning, en hatkärlek?

share |

Jag har funderat på det här med vinterlöpning, speciellt i de delarna av landet där vi har snö och skapligt med minusgrader om vintrarna. Man brukar ju säga att det inte finns dåligt väder, bara dåliga kläder och jag är den första att skriva under på det. Det ska vara väldigt risigt väder för att jag ska stanna inne om jag är sugen på en löptur. Det är i princip bara när det blir för kallt som jag stannar hemma och med för kallt menar jag under -15 och det är för luftrörens välbefinnande. 

Men det är också det där med rätt kläder som kan vara omotiverande. Det är inte det att jag inte har rätt kläder, min garderob består väl till 90% av träningskläder i olika former och 10% vanliga kläder. Utan det är dagar som idag, -10 grader ute, snöfall och relativt hård blåst som jag kan känna att det är för mycket stök innan löpturen för att det ska vara värt det. Det ska vara underställ (bara tröja eller både tröja och byxa), tröja, tights, de obligatoriska löparshortsen, rätt jacka (vind, skal, fodrad), mössa och vantar. Det är så mycket enklare resten av året. Enbart shorts på nederdelen från mitten av april till oktober-november, antingen t-shirt eller långärmad tröja och vindjacka om det är busväder. Det blir liksom omständligt att ta sig iväg.

Fast å andra sidan finns det något väldigt avkopplande med vinterlöpning. När första snön för året kommit och den där tystnaden infinner sig. Det är som om någon lagt på ett lock och bruset dämpas. Det enda jag hör är min egen andning och fötterna som landar i snön, kanske lite prassel från jackan. Jag har svårt att se hur man kan vara mer frikopplad från resten av världen än så. Speciellt om man springer i orörd snö utan några tidigare fotspår. 

Men varje årstid har ju sin charm så att välja ut en favorit är svårt. Våren när det gröna börjar växa fram igen och solen värmer gör ju att motivationen slår i taket ellse sommaren och de ljusa, ljumma kvällarna. Hösten när allt är fullt av färger och solens strålar precis når genom trädkronorna och man kan springa nästan hur långt som helst. Men måste jag välja nånting så är det få löpturer som är så härliga som de i varmt sommarregn. Det är så befriande att bara springa rakt igenom alla vattenpölar utan att bry sig om att man blir genomblöt, det gör i alla fall att jag kan släppa all annan oro också.

Överlag har jag nog en liten förkärlek till att springa i sådant väder som normala personer väljer att undvika. Några av mina skönaste löpturer har varit i regn och rusk. Det förhöjer frihetskänslan och närheten till naturen. Runt 10 grader och lätt regn i luften är annars en favorit för långpassen.

Men just nu längtar jag faktiskt mest till våren, det var länge sedan jag sprang på en stig och det är ju ändå det jag vill!