Fakta är fakta

share |

Häromdagen gjorde jag ett personlighetstest, ni vet ett sådant där test som säger vilken färg man representerar (grovt förenklat). Man kan bli blå, grön, röd eller gul där de olika färgerna har olika drivkrafter här i livet. Lite kort kan man säga att gula är känslobaserade, röda fokuserar på handling och agerande, gröna är hjälpande och stödjande, blåa är sakliga och logiska.

Personligen såg jag fram emot det här testet, dels för att jag spenderat mycket tid det senaste halvåret att analysera min egen person men också för att det kan ge lite svar på hur andra personlighetstyper ser på mig.

Föga förvånande är jag knallblå med en del grönt, eller som man kan läsa i mitt resultat

Hans motto är: "Fakta är fakta". Han är skicklig på att upptäcka och samla in uppgifter för olika ändamål. Om han är mycket intresserad av ett ämne, skaffar han fram och sätter sig in i all tillgänglig information om ämnet.

Något min sambo gjort mig uppmärksam på mer än en gång men också något jag själv är mycket medveten om. Jag går all-in när jag stöter på nya grejer att sätta sig in i, det finns inget annat läge. Jag och min psykolog har också pratat om just detta karaktärsdrag och det är ett sätt för mig att ha kontroll över situationen likväl ett mått av bipolaritet. Inte för att jag är bipolär men jag är av åsikten att alla har ett visst mått av dessa diagnoser (bipolär, ADHD etc) utan att det för den skull behöver diagnosticeras.

Mattias är intuitiv och kan ställa bra frågor för att få fram den nödvändiga och fullständiga informationen han behöver. När det går undviker Mattias öppen konflikt. Människor betraktar ofta Mattias som formell och reserverad. Han vill hellre att andra skall fråga honom till råds än att han skall inleda konversationen. Mattias vill vara säker på att ge korrekta råd.

 Och det stycket beskriver otroligt väl hur jag fungerar i min arbetsroll men även privat. Hela rapporten är på cirka 40 sidor och jag känner igen mig själv i det mesta. Vid genomgången med beteendevetaren så fick jag föregå resultatet med att gissa på hur det gick och hon berömde min självkännedom vilket kändes bra. Det visar på att jag har gjort nånting rätt den senaste tiden.

Däremot så är det ju lite krock mellan min logisk, rationella sida och den känslobaserade när det kommer till exempelvis träning och löpning där jag vill vara betydligt mer känslostyrd och inte bara göra det som logisk är bäst för resultatet. Men ofta når man väldigt långt med bara kunskap och förståelse för att kunna genomföra en förändring.

 

Att våga planera

share |

För mig har det alltid kommit naturligt att ha en målbild när jag ska ta mig för något. Jag gör det för nästan allt, det sker i princip undermedvetet. Jag visualiserar och föreställer mig känslan när jag når målet. Det kan vara allt från hur den hemgjorda hamburgaren ska smaka till hur första turen med kajaken jag håller på att bygga kommer att kännas. För att inte tala om när jag skulle springa mitt första ultramarathon. Det är, i brist på andra ord, en del av min person.

Så i höstas när jag fick mina panikångestattacker och konstaterade depression målade jag så klart upp en bild av vem jag ska vara och hur jag ska agera när jag blir "frisk" igen. Och det är nog bra för det skapar en vilja hos mig att nå dit. Jag trivs med att ha tydliga mål och planera en väg dit. Så även när det kommer till träning. För mig har träning utan mål varit problematiskt, det har alltid varit en strävan efter att utvecklas på något sätt.

Men kombinationen träning och panikångest/depression gjorde att jag också var tvungen att skala bort en massa tankar, mål och planer. Men även träning fick stå tillbaka då det hade gått lite över styr med mål och löpningen bestod mer i att nå upp till ett antal löpta mil per vecka än att faktiskt ha kul och njuta. Så som jag skrev tidigare fick känslan helt avgöra om jag skulle bege mig ut eller inte. Ingen loggning av träning alls, inga mål, inga planer.

Nu har jag börjat skapa lite mer rutin i träningen för det känns roligt igen. Eventuell ångest glöms bort och jag mår bättre av att röra mig. Det är fortfarande en väldigt svår balansgång för det är lätt att trilla tillbaka och börja räkna kilometer och jämföra tider. För är det något jag inte vill tillbaka till är det att känna stress på söndag över att jag måste springa minst 20km för att nå upp till veckans mål. Jag vill springa precis så långt och länge jag vill springa oavsett vad jag gjorde dagen före eller veckan före. Men det är otroligt skönt att våga planera in lunchlöpning i morgon och se att det faktiskt fungerar. Fortfarande gäller att jag hoppar över träningen om jag känner att jag inte vill, inga måsten längre.

Det finns dock ett mål, eller ja, egentligen två mål men ett snarare är mer av en dröm fortfarande. Målet är att springa något av våra fjällmaraton. Förut tänkte att jag det är bara Axa Fjällmaraton (KIA heter det väl nu) som gäller för det var originalet och nånting man behövde ha på löpar-CV:et. Nu är jag mer ute efter det som ger mig mest och bäst upplevelse. Så det lutar mer åt Vemdalen eller Sälen. AXA/KIA har blivit så stort och exploaterat, bara det här med att fixa boende känns som en pärs så just nu känns det inte aktuellt. De andra två känns mer tillgängliga, lite familjära på ett sätt och det tilltalar mig. Men jag har inte vågat anmäla mig än, nånting i mig känner sig inte redo. Om måendet fortsätter vara stabilt och jag fortsätter känna glädje i skogen kommer jag att anmäla mig i vår. Sen vill jag ju tillbaka till Tänndalens 4 toppar i september, det var så jäkla fint att springa där så jag vill verkligen fullfölja loppet.

Det andra målet, Drömmen, är att springa ett regelrätt ultramarathon i riktiga berg. Jag har sneglat på Transvulcania som tänkbart lopp, 74km och 4300hm. Men det är tidigast 2019 som jag ser det kunna hända. Om inte annat kräver de att man sprungit ett minst 40km långt bergslopp de senaste 18 månaderna inför tävligen så en fjällmara kan ju vara lösningen på det ;)

 

Panikångest och vägen tillbaka

share |

Den 17:e oktober körde min sambo in mig på jourmottagningen här i stan. Med spasmande muskler, sväljsvårigheter och ett fruktansvärt illamående tog vi oss in där och fick bekräftat vad jag egentligen redan visste, jag hade fått mitt livs första panikångestattack. Sen gick det ganska fort, träffade läkare, fick medicinering och inbokad hos psykolog på bara någon vecka.

Jag har hunnit med att få några panikångestattacker till, bland annat en som var så läskig att vi hade ambulanspersonal på besök. Samma spasmer som tidigare men i kombination med en känsla av att någon kopplat hela mitt nervsystem i eluttaget. Satt helt paralyserad i soffan och kunde knappt ens prata.

Nu nästan 2 månader senare har jag haft medicinering i cirka 6 veckor och gått i terapi. Mitt mående är helt klart mycket bättre och stabilt. Exakt vad det innebär vet jag inte riktigt ännu. Jag kan mycket väl fortfarande ha ångest men jag har accepterat den och det hindrar mig inte. Däremot så känner jag mycket tidigare om en situation stressar mig och kan göra något för att komma ur den.

Jag har kommit igång med träningen igen men på en helt annan nivå och andra premisser än tidigare. Just nu avgör känslan för dagen om löparskorna åker på eller inte, pulsbandet stannar hemma och jag knäpper inte ens igång klockan. Glädjen till löpningen och skogen är på väg tillbaka.

Det är många insikter, små som stora, som kommit till mig under den här perioden. En större förståelse för mig själv och för människor runt omkring mig. Men resan har bara börjat, det finns mycket kvar att jobba med. Gamla vanor är svåra att släppa men det händer lite hela tiden.

 

Stormorstrailen

share |

För några veckor sedan tog klubben beslut om att förbereda för att märka upp fler leder runt Stormorshäll. En av lederna som nu ska permanentmarkeras är Stormorstrailen som är en 8 km lång slinga i första hand avsedd för vandring och löpning men med lite vilja så går den att cykla med några lyft på vägen.

Så vi beställde ett gäng skyltar i fyra nya färger där två kommer att användas för att markera anslutningsleder till Vadporten respektive Färssjön, en för Stormorstrailen och en som slinga som kommer att kallas Klapperberget. Totalt 60 orangea skyltar märkta Stormorstrailen med reflexpilar har förberetts. Med förberetts betyder att jag och min sambo har klistrat på pilarna på själva skylten. Alla vi har olika sätt att spendera en fredag kväll :)

Även om själva eventet Stormorstrailen är Daniel Rönströms idé så är banan min lilla bebis. En bana som har lite av allt och passerar självklart över både rullstensåsen och själva Stormorshällen. Nu är det 3:e året som vi tillsammans med Rädda Barnen i Söderhamn anordnar Stormorstrailen där varenda krona av den frivilliga anmälningsavgiften går till just Rädda Barnen i Söderhamn.

Jag hoppas vi ses på Stormorshäll den 8:e oktober!

 

Längtan till fjället

share |

Jag kan inte säga att jag varit mycket i fjällen. Visst blev det några slalomturer i ungdomen på familjesemestern men inte hade jag väl vett att uppskatta det då. Det enda jag kommer ihåg är vurpor och sura miner.

Men suget efter berg har växt stadigt sen jag började springa, inte minst genom att läsa andras berättelser och titta på deras bilder. Förra året var jag med i Hemavan24, en 24 timmars rogaining vid Norra Storfjället och nånting hände, ett begär vaknade hos mig.

I år bestämde jag mig för att besöka fjällvärlden på egen hand. En 3-dagars löpresa till Jämtland och den välvandrade Jämtlandstriangeln. Det var då jag upptäckte att fjällen och bergen inte är så otillgängliga som jag tyckte innan.

Så det kommer garanterat bli fler resor norrut i fortsättningen.