Panikångest och vägen tillbaka

Den 17:e oktober körde min sambo in mig på jourmottagningen här i stan. Med spasmande muskler, sväljsvårigheter och ett fruktansvärt illamående tog vi oss in där och fick bekräftat vad jag egentligen redan visste, jag hade fått mitt livs första panikångestattack. Sen gick det ganska fort, träffade läkare, fick medicinering och inbokad hos psykolog på bara någon vecka.

Jag har hunnit med att få några panikångestattacker till, bland annat en som var så läskig att vi hade ambulanspersonal på besök. Samma spasmer som tidigare men i kombination med en känsla av att någon kopplat hela mitt nervsystem i eluttaget. Satt helt paralyserad i soffan och kunde knappt ens prata.

Nu nästan 2 månader senare har jag haft medicinering i cirka 6 veckor och gått i terapi. Mitt mående är helt klart mycket bättre och stabilt. Exakt vad det innebär vet jag inte riktigt ännu. Jag kan mycket väl fortfarande ha ångest men jag har accepterat den och det hindrar mig inte. Däremot så känner jag mycket tidigare om en situation stressar mig och kan göra något för att komma ur den.

Jag har kommit igång med träningen igen men på en helt annan nivå och andra premisser än tidigare. Just nu avgör känslan för dagen om löparskorna åker på eller inte, pulsbandet stannar hemma och jag knäpper inte ens igång klockan. Glädjen till löpningen och skogen är på väg tillbaka.

Det är många insikter, små som stora, som kommit till mig under den här perioden. En större förståelse för mig själv och för människor runt omkring mig. Men resan har bara börjat, det finns mycket kvar att jobba med. Gamla vanor är svåra att släppa men det händer lite hela tiden.

 

Stormorstrailen

För några veckor sedan tog klubben beslut om att förbereda för att märka upp fler leder runt Stormorshäll. En av lederna som nu ska permanentmarkeras är Stormorstrailen som är en 8 km lång slinga i första hand avsedd för vandring och löpning men med lite vilja så går den att cykla med några lyft på vägen.

Så vi beställde ett gäng skyltar i fyra nya färger där två kommer att användas för att markera anslutningsleder till Vadporten respektive Färssjön, en för Stormorstrailen och en som slinga som kommer att kallas Klapperberget. Totalt 60 orangea skyltar märkta Stormorstrailen med reflexpilar har förberetts. Med förberetts betyder att jag och min sambo har klistrat på pilarna på själva skylten. Alla vi har olika sätt att spendera en fredag kväll :)

Även om själva eventet Stormorstrailen är Daniel Rönströms idé så är banan min lilla bebis. En bana som har lite av allt och passerar självklart över både rullstensåsen och själva Stormorshällen. Nu är det 3:e året som vi tillsammans med Rädda Barnen i Söderhamn anordnar Stormorstrailen där varenda krona av den frivilliga anmälningsavgiften går till just Rädda Barnen i Söderhamn.

Jag hoppas vi ses på Stormorshäll den 8:e oktober!

 

Längtan till fjället

Jag kan inte säga att jag varit mycket i fjällen. Visst blev det några slalomturer i ungdomen på familjesemestern men inte hade jag väl vett att uppskatta det då. Det enda jag kommer ihåg är vurpor och sura miner.

Men suget efter berg har växt stadigt sen jag började springa, inte minst genom att läsa andras berättelser och titta på deras bilder. Förra året var jag med i Hemavan24, en 24 timmars rogaining vid Norra Storfjället och nånting hände, ett begär vaknade hos mig.

I år bestämde jag mig för att besöka fjällvärlden på egen hand. En 3-dagars löpresa till Jämtland och den välvandrade Jämtlandstriangeln. Det var då jag upptäckte att fjällen och bergen inte är så otillgängliga som jag tyckte innan.

Så det kommer garanterat bli fler resor norrut i fortsättningen.