Panikångest och vägen tillbaka

Den 17:e oktober körde min sambo in mig på jourmottagningen här i stan. Med spasmande muskler, sväljsvårigheter och ett fruktansvärt illamående tog vi oss in där och fick bekräftat vad jag egentligen redan visste, jag hade fått mitt livs första panikångestattack. Sen gick det ganska fort, träffade läkare, fick medicinering och inbokad hos psykolog på bara någon vecka.

Jag har hunnit med att få några panikångestattacker till, bland annat en som var så läskig att vi hade ambulanspersonal på besök. Samma spasmer som tidigare men i kombination med en känsla av att någon kopplat hela mitt nervsystem i eluttaget. Satt helt paralyserad i soffan och kunde knappt ens prata.

Nu nästan 2 månader senare har jag haft medicinering i cirka 6 veckor och gått i terapi. Mitt mående är helt klart mycket bättre och stabilt. Exakt vad det innebär vet jag inte riktigt ännu. Jag kan mycket väl fortfarande ha ångest men jag har accepterat den och det hindrar mig inte. Däremot så känner jag mycket tidigare om en situation stressar mig och kan göra något för att komma ur den.

Jag har kommit igång med träningen igen men på en helt annan nivå och andra premisser än tidigare. Just nu avgör känslan för dagen om löparskorna åker på eller inte, pulsbandet stannar hemma och jag knäpper inte ens igång klockan. Glädjen till löpningen och skogen är på väg tillbaka.

Det är många insikter, små som stora, som kommit till mig under den här perioden. En större förståelse för mig själv och för människor runt omkring mig. Men resan har bara börjat, det finns mycket kvar att jobba med. Gamla vanor är svåra att släppa men det händer lite hela tiden.